Koloniträdgårdar av Topsy Bondeson (Ur Föreningen Södermalms Meddelande nr 45 2005)

För Europas folk var senare delen av 1800-talet den tid som förde dem in i det s k moderna samhälle med effektivitet, maskindrift, demokrati, stress, industriarbete, stora omflyttningar m m. I mitten av 1800-talet startade den storskaliga industrialismen i England och Tyskland och spreds till Belgien, Holland, Frankrike och Danmark. Många unga kom från landet till städerna för att arbeta i industrin. Unga människor får barn. Men "ungdomen" försvinner snabbt i den svåra livssituationen med osund luft, långa och många arbetsdagar, urusla, små och dyra bostäder, tuberkulossjuka barn och föräldrar m m. Medelåldern speciellt bland männen - fäderna  sjönk raskt och ofta kom döden vid 35 års ålder. Kvar blev en änka och en talrik barnaskara.

Ortoped Daniel Schreber i Leipzig insåg att något måste göras åt de fattiga p g a de förändrade levnadsvillkor som drabbat dem. Hans idé var att hyra en bit mark, stycka den i smålotter och arrendera ut den för en billig penning till fabriksarbetarna. Effekten av detta blev så god att hand i hand med att industrialismen bredde ut sig följde anläggandet av kolonier. I Tyskland kallar man en koloni för Schrebergarten som minne av idégivaren medan vi i Sverige valde namnet koloni efter det latinska ordet colonus som betyder odlare.

Under 1800-talet bodde nio av tio svenskar på landet i Sverige. Jordbruket var den viktigaste näringsgrenen. Skiftena, där jord fördelades till större och rationellare enheter, åstadkom förutom att splittra de uråldriga byarna, att unga människor blev överflödiga i jordbruket och drog till stadens fabriker för att få jobb. Smittkoppsvaccin, ökande hygien och fred bidrog till ett hälsosammare liv vilket innebar att Sveriges befolkning ökade med en miljon mellan 1860 och 1900. Lite senare än i övriga Europa kom industrialismen till Sverige så i Stockholm vid sekelskiftet uppstod samma elände med hög dödlighet, stor bostadsbrist, dåliga och dyra bostäder...

En motion i stadsfullmäktige lagd av bl. a. professor Karl Warburg och en resa till Köpenhamn  företagen av Anna Lindhagen 1903 kom att ändra på detta. Anna Lindhagen arbetade som fattigvårdsinspektris bland de allra fattigaste och var intensivt upptagen av tanken hur hon skulle lösa deras trista livssituation. I kolonistugorna i Köpenhamn (vid den tiden fanns 10 000 kolonistugor där!) såg hon en lösning. Hon var syster till borgmästaren i Stockholm Carl Lindhagen och med bl. a. den kontakten började hon leta områden i Stockholm för anläggandet av kolonier.

Den äldsta kvarvarande koloniföreningen är Söderbrunn på Djurgården som fyller 100 år under 2005. Barnängen, Eriksdalslunden och Stadshagen följde året därpå. Första världskriget bidrog cyniskt nog till att koloniernas antal ökade. Brist på mat, ja ren hunger gjorde att myndigheterna upplät så kallade potatisland över hela Stockholm, t o m parker som Kungsträdgården och Humlegården plöjdes upp. Resultatet var 1917 imponerande; 870 000 tons skörd av den utdelade potatisen.

Potatislandsområdena organiserades till föreningar vid världskrigets slut. Flera av dessa föreningar  är kvar men många försvann på grund av att det efter kriget fanns gott om jobb och de utmarker där potatis odlats på istället blev attraktiv mark för bostäder och industrier när Stockholm expanderade. Många koloniområden förföll från 1920-talet och framåt, en orsak till detta var ettårskontrakten som från stadens sida skrevs med kolonisterna; att satsa på en reparation av sin stuga med detta snäva framtidsperspektiv var inte realistiskt.

Först 1970 börjar Stockholm skriva 25-årsavtal med koloniföreningarna. Myten om att man inte får sova i sin kolonistuga kommer sig av att kolonisterna under tider av stor bostadsbrist hyrde ut sin stuga som inte var vinterbonad, så människor frös ihjäl i dem därav förbudet då. Numera vill man att kolonisterna sover över för att få ett mer levande område och tyvärr vara ett skydd mot inbrott och skadegörelse.

En tragisk händelse som enade stockholmskolonisterna att ställa krav på myndigheterna för längre kontrakt och för upprustning av koloniområdena var rivningen (skövlingen) av nästan hela Dalens koloniområde 1965. Upprördheten hos ilskna kolonister resulterade i stormöten så 1969 beslöts att de gamla koloniområdena i innerstaden skulle upprustas och bevaras samt markeras i stadsplanen som parkområde.

1992 beslöt riksdagen att innerstadskolonierna var riksintresse enligt motiveringen: "Koloniområdena vittnar om myndigheternas ambition i början av 1900-talet att för mindre bemedlade stadsinvånare möjliggöra trädgårds- och husbehovsodling på egen täppa." Det betyder att området skall skyddas för exploatering och andra ingrepp som sker på ett sätt som skadar kulturvärdena. Säkert kan det rädda de gamla koloniområdena som ligger i attraktiva lägen från att exploateras.

Idag finns cirka 8 000 kolonister i Stockholm anslutna till Koloniträdgårdsförbundet. Numera arrenderar koloniföreningarna marken av stadsdelsnämnden men lyder under Stadsbyggnadskontoret vad gäller byggnadslagen. Hembud gäller vid försäljning d v s lotten skall återgå till föreningen som gör en värdering enligt en värderingslista som staden fastslagit. Stugan (som man äger), växtlighet och lottens anordningar såsom stensatta gångar, gjutna murar, flaggstänger, solur, välodlade land m m  är det som värderas. Varför? Jo, för att undvika spekulation, Efter värderingen överlåter föreningen lotten till någon på intresselistan.

För närvarande tar det 10-15 år för att få en kolonilott i innerstaden. 2,5% av den totala grönytan i Stockholm utgörs av koloniområden och 2% av hushållen i Stockholm har tillgång till kolonilott. Här tycks verkligen finnas utrymme för fler koloniområden!

Lite statistik ur SLUs försöksresultat för fritidsodlare 2002: "Vad betyder koloniträdgården för den urbana människan i Stockholm" av Lise-Lotte  Björkman: genomsnittskolonisten i Stockholm är en svensk yrkesarbetande kvinna i femtioårsåldern boende i hyreslägenhet. Hon gödslar med naturgödsel och odlar grönsaker, blommor mm. Skörden värderas till 2 339 kronor 1999. Hon vill leva miljövänligt, är social och läser medlemstidningen Koloniträdgården.

Undersökningar visar att en kolonist klarar 50% mer stress än en person utan kolonilott. En kolonist lägger ner mycket av sin lediga tid på lotten: besöker lotten 3-4 gånger per vecka, bor under sommaren över i sin stuga o s v. Den viktigaste orsaken till att ha en koloni är avslappning och rekreation plus miljöombyte, att vara ute, göra något man är intresserad av o s v.

I Sverige sysslar 72% av människorna mellan 16-75 år med något trädgårdsarbete. Kolonisternas antal i Europa är cirka 3 miljoner varav 1 miljon i Tyskland, 800 000 i Polen och 200 000 i England. De urbana jordbrukarna som kolonisterna ingår i räknar sig till 800 miljoner och de producerar 1/7 av världens livsmedel!

I Asien är odlandet mer kommersiellt och man säljer sina produkter medan man i Afrika mer inriktar sig på självhushållet. Ur miljösynpunkt ger stadsjordbruket en stor effekt på miljön eftersom det i staden finns en stor koncentration av människor, bilar och industrier.

Publicerad på Listuddens webbsida med tillstånd av författaren i maj 2005.

Till Startsidan